I Flemingsbergs kyrka söker människor stillhet, gemenskap och kärlek. Där finns Helena Hedlund, prästen och församlingsherden som vill skapa en plats där alla får finnas utan krav eller masker. En plats där man bara får vara.
Det är tyst i kyrkan. Ute faller regnet, men dagsljuset faller över bänkarna som ett mjukt täcke. På en av bänkarna sitter en ensam man med sina ögon slutna. Längre bort står en rad tända ljus i en cirkel. Jag tänder ett av de. En enkel gest, men här inne känns det extra speciellt. Lågorna darrar svagt men skakar till så fort någon kliver in eller ut genom dörren.
Jag går vidare in i församlingshemmet. Dämpade röster hörs. Där, mitt i samtal med en kollega, står församlingsherden och prästen Helena Hedlund. Hon ler mjukt, nickar och lyssnar innan hon avslutar samtalet. När hon vänder sig mot mig är det med samma värme som präglar hennes attityd inom kyrkan.
– Jag tror på närhet och lugn. Jag vill att det ska uppstå en positiv känsla när man hör mitt namn.
Helena Hedlund har arbetat som präst i över tjugo år. Sedan en tid tillbaka är hon även församlingsherde i Flemingsberg, ett område som ofta beskrivits som ”utsatt”. För Helena gör det bara kyrkan mer levande.
– Det är både mångkulturellt och mångreligiöst men vi lever ändå nära varandra. Det är så spännande.
Närheten har följt henne redan sedan barndomen. Hon växte upp i en kristen familj med båda föräldrar aktiva i kyrkan som ledare och predikant. Hennes pappa arbetade även som föreståndare på ett vilohem. Det var där som Helena verkligen fick lära sig att alla människor är lika, och förtjänar hjälp oavsett bakgrund.
– Jag var barn i en miljö där alla oavsett bakgrund fick vara med. Det har påverkat mig mycket hur jag tänker kring kyrkan och människor.
Det var aldrig hennes plan att bli en präst, men idag känns det som att prästyrket alltid har varit det självklara valet. Att kunna finnas där för människor, och visa sig tillgänglig, precis som hennes föräldrar hade lärt henne. För henne är ordet kravlöst av står betydelse. Hit kan människor komma oavsett problem eller brist därpå. Vissa kommer för hjälp med hyran, socialtjänst eller bara någon att prata med. Andra kommer bara hit för en stunds tystnad och ljuständning.
–Jag tänker ofta: var finns de där platserna där man inte måste vara något? Café och bio är ju bra men då måste man köpa något. Kyrkan ska vara en sådan plats dit man bara får komma och vara.
Flemingsberg fortsätter att växa. Höghusen växer fram runt stationen, och flera kan kämpa med ensamhet eller oro inför framtiden. Mitt i det vill Helena att kyrkan ska stå som ett andrum för alla, oavsett tro. Skillnad i kultur eller ålder kan skava mellan vissa av församlingsmedlemmarna, men Helena försöka alltid möta dem med samma tålamod som präglar hennes ledarskap.
–Det handlar om att samtala när det sker. Vi lär oss av varandra. I kyrkan är alla välkomna, det är viktigt för mig.
Att leda en församling är ett stort ansvar. För Helena, som nu har ett utvidgat uppdrag, har det varit svårt att inte kunna vara lika närvarande bland människor som innan, men hon är dedikerad till att göra skillnad för det bättre inom kyrkan. Hon vill vara med och utveckla en kyrka där människor, besökande som kollegor, ska känna att hon finns där, att hon ser de. Det är så hon vill bli ihågkommen.
Under vårt samtal är det en mening som hon återkommer till: att få vara. Orden hänger kvar i luften en stund varje gång hon sagt de. Som om de innehöll mer än bara en tanke. Hon drömmer om kyrkan som en plats för alla, oavsett bakgrund, tro eller livssituation.
–Vi människor ska kunna finnas tillsammans i fred. Jag vill att människor som kommer hit ska kunna lämna och säger: ”Jag fick bara vara.”
Utanför församlingsfönstret har regnet tystnat och det skymmer över Flemingsberg. På torget skyndar människor förbi, alla på väg någonstans. Inne i kyrkan brinner ljus jag tände fortfarande och tystnaden hänger i luften. Här inne känns inte stillheten tom, den känns full. Här inne kan jag bara vara.
